Jag har saknat att skriva, men äntligen kom det något ur mig som jag gått och filat på i miljontals tankar och dagdrömmar. Allt blir så osammanhängande i ord, men jag försöker. Det finns så mycket inuti.

Ömtåligare än vanligt kan jag inte stå i mina skor såhär - inte heller drömma utan rebusar. Silhuetterna sjunker in bland djupet av natten, städerna som sträcker sig bakom min rygg avsäger sig sitt stöd och sina erbjudanden om värme, handfallen bevittnar jag min förgänglighet.

Jag andas frost, kanske cigarettrök? Inte ens stjärnorna vill se en människas förfall, en representant för de utstötta och alla dess irrelevanta spektrum av färg och känslor. Ingen vill se en vandrande vardag, motvind eller medvind förvirrar vi oss om igen i denna röra av träd.

Sjalen kring min hals doftar mjukt av min senaste kärleks parfym, en distinkt doft av intensiva nätter och dämpad belysning, ett lysande klart minne av frånsägandet av alla problem. Med samlad kraft har de återvänt, och min kärlek ligger kvar inuti mig, samlar kraft i sin nionde krets. Att älska Judas. Visserligen ljusnar det snart igen, men silhuetterna är mer skrämmande än totalt mörker.

Ifall jag ser ner ifrån bryggan här finner jag bara rymd, en evighet av tomhet och en svindelattack som hotar med att ta mitt liv mot min vilja. Vilken krets jag faller mot spelar ingen roll, grundat på hur det ser ut från mina fötter och ner kommer det ändå ta år innan jag slukas av dessa vridna, förvrängda käftar, kantade av åkermark, bryggor och asfalt, till och med bostadskomplex. Längre ner finns det kanske vassare kanter, men man kan inte urskilja dem ifrån denna höjden.

Jag kanske sover. Jag kanske borde sova? Efter veckor av dvala gör ett uppvaknande likt detta mig alldeles för splittrad för att definitivt kunna säga vilket tillstånd jag befinner mig i. Jag har aldrig sovit, och jag har aldrig varit vaken. Aldrig berättat och ännu mindre bevittnat, absolut inte upplevt. Allt oberoende av den sammanlagda sträcka jag färdats under min tid här. Tid är så förgängligt och människor är ett rent slöseri på tid. Var lämnar det mig, och dig? Ska vi finna oss i existentiell ångest, aldrig laddas ur - laddas om! Vi är ett skjutvapen hos Gandhi.

I grund och botten är vi giriga, vi ska älskas och vi ska ha men sällan för att ge. Vi ska drömma och vi ska behålla hoppet, vi ska ha rätt och jag ska få vara här. Ett näste med bara ett fönster och stirra timtals mot taket för att läsa in ett mönster i sprickor och skavanker för att få livet förklarat i minsta detalj, för att få infriade önskningar och friheten som lurar långt bortom varenda jävla tak. Vi ska bli poetiskt beskrivna efter att ''det långa loppet'' slutade med att startskottet inte ens gick, och om den kanske gick var det ändå ingen som hörde det. Vi är alla trädet som faller när ingen hör, vi är alltid frånvaron och odefinierbara, namnlösa. Vi tappar våra ansikten, samlar på människor i olika försköningar av destruktiva beteenden, virtuella världar och små internetsamhällen som förkastas och glöms bort.

Vi vandrar alla i våra öde land, vi krampar alla när vi sover och vi avskyr alla att vara människa. Rovdjur, suktar efter blod, kött och rutiner. Skoskav. Vi gick vilse för så länge sedan att vi inte vet var vi började, vi emigrerar om igen ifrån samma punkt av otillräcklighet, bräcklighet.

Hotet som skriker utifrån de sköna, de oäkta och de självförverkligade må vara en illusion, men de tar en bit av mig varje gång och snart finns det ingenting kvar förutom en ilande känsla, vemod och en svag doft av bryggkaffe. Kaffe som sugit upp alla konversationer likt den här, som smakat allt mellan träsk och smultronkyssar, som hållit mig vaken, som sett mig gråta, tvingat mig att sova, fått mig att tala, fått mig hålla tyst. Det är forcerat, denna impulsiva fars, den här förutsägbara jargong utan slut eller lösning.

Det enda som kommer härifrån är katharsis, dina drömmar, vårt avancemang i förståelse om det mänskligare köttet, dess lustar och olustar. Det enda vi lär oss åtrå är känslor, smaken av cigaretter i becksvart mörker, doften av avstånd och den självbekräftande vemodigheten att vi verkligen älskar att vara, men hatar vad vi är.

Även när jag går hem finner jag mig i dvala, vetskapen om att silhuetterna betraktar mig på avstånd och att staden lever bakom min rygg gör att drömmarna flyter ihop och jag vet att ingenting någonsin kommer att infinna sig. Bara jag. En variabel i allas verklighet och en dröm om frihet och bekräftelse. Älskad och hatad av allt som rör sig, men fortfarande ett gott tecken på oexistens.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det bästa med att vara bortom föräldrar och egentligt ansvarstagande måste vara att man kan äta veganska chocolate chip cookies till frukost på söndagar :D...

Just nu:Dåligt omdöme. Verkligen dåligt omdöme. Ångest, som ligger och smyger under ytan - självklart högtidens fel. Fattigdomen utanför fönstret, rasande män i varje hörn. Män män män. Jag är en fruktansvärt omdömeslös person.   I såna här tider erk...

I'm a fucked up trial. Ska testa om jag kan vara vegan i en vecka. Tina Test. Det får börja imorgon, vilket blir lite off eftersom det ändå är måndag idag liksom.   Handlade grejer för 250:- idag som bara var min veganbudget, men det räcker nog i...

"Alltså jag är inte personen som typ 'tja: jag hänger i forumtrådar och uttrycker min unika personliga åsikt, blir nedslagen och påhoppad och våldtagen av jantelagen' medan alla andra samtycker. Det är bara inte jag. Jag är personen som sitte...

Jahapp, internet försvann ännu en gång. Shit, man blir ju deprimerad....